Få eller inga platser på jorden är så högintressanta som den sydamerikanska kontinenten. Här finns en glöd och politisk nerv som saknar motstycke och utan större omsvep går det att konstatera att det pågår en form av skifte. Ett skifte från korruption och semi-demokrati till folklighet och inflytande. Goda exempel är givetvis den tokfolklige Lulá i Brasilien och ursprungsbefolkningens Morales i Bolivia. Bägge dessa politiker representerar på mer än ett sätt den nya tidens politiska processer i en av vår tids mest fascinerande och dynamiska platser. Befolkningen har sett korruption; nu vill man använda demokratins verktyg.
Dock finns det anledning att höja ett varningens finger för en gryende och rättvisevådlig populism som kanske allra främst gestaltas i Chávez och Venezuelas styre. Här kvävs demokratin och friheten. Den venezuelanska före detta militären är en man som oräkneliga gånger åsidosatt folkstyrets principet och spelregler efter eget gottfinnande. Dessutom är den radikalt sociala retoriken hopplöst ihålig. Vanliga venezuelaner har knappast märkt av några handfasta förbättringar i vardagen, delvis tvärtom. Resurserna till gemensamma resurser har minskat och bara det senaste året har det arrangerats fyra stora strejker mot populistregimen. Det talar sitt tydliga språk.
Vi får aldrig sätta eventuella sociala reformer före demokrati. Det är essentiellt. Därför är det också beklämmande att personer till vänster inte sällan tycks hylla antifackliga och folkfientliga baskerpolitiker. Saker och ting ska kallas vid dess rätta namn, och Chávez är jämte Castro en skamfläck för den sydamerikanska demokratin. Först när dessa herrar gett plats för yttrandefrihet och pluralism är det möjligt att lösgöra Latinamerikas fulla potential. Inte en dag för tidigt.
I övrigt fetsjuk. Halsen har tagit time-out och inväntar läkarbesök.