Se där. Lyckan verkar vända för blåkvintettens meste fasadputsare, Fredrik Reinfeldt. Svenska Dagbladet publicerar i dag en förtroendemätning som ger Reinfeldt 5 procentenheter under förra mätningen, parallellt med att statsministerns siffror förbättras. Allt fler verkar inse att det är lite osoft med 15 vab-dagar och sjuka och arbetslösa som tvingas leva på svältgränsen. Som grädde på moset tappar Maud massivt hos väljare under 30 år. Centerledaren har onekligen lite knepigt att relatera till unga människors verklighet och det är ingen slump att siffrorna rasar strax efter att hetsförslaget mot ungdomar presenterades.
I dag är det lite tyst hemma. Jag har nämligen tappat rösten i princip helt och hållet. På sin höjd kan man eventuellt urskilja ett lite småhest väsande, men absolut ingenting som går att uppfatta som ord eller fraser. Så när folk ringer så tror de antingen att det är fel nummer – och att de hamnat hos en upptagen seriemördare – eller att jag är toksjuk. Så är inte fallet. Det hela beror förmodligen på att det fina vädret inte gör det särskilt attraktivt att vistas inomhus, trots förkylning.
Jag har funderat på en sak. Vad har hänt med svensk hiphop egentligen? Från att ha varit en skön och välbehövlig vitaminboost för hela scenen har den förvandlats till något förvaltande som coppar mer än den skapar. Ta Petter. Killen hade sina poänger när det begav men nu är han bara självgod, daterad och skriver mäklarannonser. Den som dock mer än någon annan är ett levande monument över de svenska beatsens vilsenhet är utan tvekan Dogge. Då: åtminstone lite lagom upprorisk med fyndiga formuleringar från förorten. Idag: pinsamma reklamfilmer för El-Giganten. Synd är bara förnamnet.