Allt tog sin början strax efter flytten till Lundagatan. Vi behövde köpa några krokar, ett par lister och sådant där småplock som behövs när det ska skruvas och fixas. På sin plats. I sin ordning. Redan dagen efter stod jag där nere igen, fingrandes på muttrar och spackelförpackningar. Nyfiken, ja upplyft. Också det helt okej. Syftet fanns. Men de kommande dagarna kunde jag höra mig själv tänka saker som “jag kanske skulle kila ner till Järnia och fixa lite fler lister”. Eller: “Undrar om Järnia har fått in den där lampsladden”.
Jag börjar mer och mer inse att det här beteendet är ett sluttande plan, där jag obevekligen tumlar ner mot avgrundens mörker. För varje dag som går knyts min identitet allt starkare till det där mutterpalatset i korsningen vid Hornsgatan. Häromdagen fick jag en ny verktygslåda, fin med massa fack och allt. Första tanken som slog mig var alla saker jag skulle kunna fylla den med. Saker från Järnia. Börjar bli rädd.
För vem vet var det slutar. Snart står jag kanske på huk i uppknäppt flanellskjorta, uppkavlade jeans och barfota. Snickrandes som om det inte finns någon morgondag. Då är jag inte längre Daniel. Då är jag Järniamannen. Han som vaknar upp mitt i natten, kallsvettig, och får tryckkänslor över bröstet för att järnhandeln är stängd.
Kul skrivet. Tur att Järnia vid Hornsgatan har öppet 365 dagar om året (om jag inte minns fel). Du kommer därför aldrig behöva vakna upp kallsvettig så länge ni bor kvar på Lundagatan.