Så har det hänt. Ett gäng slynglar har bestämt sig för att bekräfta sig själva genom att kolorera fasaden till hyresrättshuset där jag bor. Några handledsrörelser med en sprejburk och så finns pseudonymet till någon ung själ att beskåda strax nedanför mitt fönster. Den annars persikofärgade fastigheten har nu kompletterats med slarvigt hafsverk i rött, blått och svart. Det är en lite märklig känsla som infinner sig. Först ilska blandat med känslan av att känna sig en smula kränkt och provocerad. Med vilken rätt kan man klottra ner den yttre delen av människors lägenheter? Sedan – efter att den värsta indignationen svalnat – funderar man mer eller mindre förstrött på hur man mår om man smyger sig ut sent på natten och bestämmer sig för att söka förstora sitt eget ego via fasadmålningar. Vad har man för självförtroende – och vem lyssnar – när klotter framstår som en rimlig väg?
Jag gillade definitivt fasadfärgens enhetliga färg bättre än de fula sår som sprejandet rivit upp. Samtidigt tänker jag på alla kids som brinner för grafitti, det vill säga laglig konstutövning. Unga konstnärer vars konstform devalveras varje gång någon bestämmer sig för att klottra. För hur kul kan det egentligen vara att ständigt sammanblandas med klottrande snorvalpar? Min mening är att vi bäst bekämpar klotter – och andra brottsliga handlingar med för den delen – genom att samhället tar unga människor på allvar och inte daltar. Varken reinfeldtsk batongpolitik eller vänsterflum kommer lösa brottsbanans gordiska knut. På mer än ett sätt är tagsen mot en solbeströdd persikofond en signal och önskan om att uppmärksammas och lyssnas till. Men utan den inte sällan obligatoriska naiviteten som infinner sig; brottsliga handlingar ska bestraffas. Därför är lagliga väggar, ungdomsgårdar och seriös brottsbekämpning mellan polis, skola, civilsamhälle och föräldrar alla oumbärliga komponenter mot ett samhälle som rymmer tolerans och respekt. Och gärna utan klotter.