Den norska koalitionsregeringen Stoltenberg presenterade nyligen sin första halvårsrapport för mandatperioden. För den nyfikne finns det både ett och annat guldkorn att finna, liksom några i mina ögon mindre kloka satsningar. Men låt oss börja med det som glädjer. Regeringen – som består av Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti, senterpartiet – har genomfört offensiva och nödvändiga satsningar på forskning, utbildning och infrastruktur. Faktum är att prioriteringen i princip är kritisk för att Norge ska kunna bedriva god informationsteknologisk forskning. I dag ligger landet nämligen hopplöst efter såväl Sverige och Finland både vad gäller internet och mobiltelefoni och forskningens kvalitet. Det parallellt ett stort stöd till kärnvälfärd, 11 000 nya och 500 nya studieplatser vid högskolan vittnar om klockrena satsningar.
Och så till smolket i bägaren. Tyvärr väljer regeringen också att vara oreserverat frikostig med stöd till fiske, jordbruk och glesbygdsstöd. Missförstå mig inte. Självklart är det avgörande för landets utveckling hur det går för de glesbefolkade regionerna. Men i stället för att pumpa in pengar i ineffektiva verksamheter borde fokus snarare ligga på entreprenörsskap och nyföretagande. Genom att koppla en vass IT-forskning till Norges olike fylken skulle det vara möjligt att vitalisera ekonomin också regionalt och lokalt. I resultatrapporten går det även att läsa att regeringen strävar efter att “försvara norska intressen i WTO”, vilket klingar obehagligt av nationell protektionism. Allt annat än progressivt. Det är uppenbarligen medaljens baksida med en finansminister från SV.